Personer med svåra trauman nekas vård - ur DN

Personer med svåra trauman nekas vård - Hela artikeln (länk)

Nekad vård trots remiss, eller flera års väntetid. Det är verkligheten för många patienter med svåra psykologiska trauman. På specialist­mottagningarna som ska hjälpa dem råder akut platsbrist. ”Det kan leda till allvarliga konsekvenser och stort lidande”, säger Socialstyrelsens utredare Peter Salmi.

I Sverige finns det bara ett fåtal psykiatriska specialistenheter som ska behandla personer med posttraumatisk stress (PTSD). PTSD är ett ofta allvarligt psykologiskt tillstånd som kan drabba den som utsatts för farliga och traumatiserande situationer.

Den som drabbas kan behöva omfattande specialistvård under lång tid. Men nu larmar trauma­enheterna själva om att vården inte fungerar som den ska.

En del patienter måste vänta upp till två år på att få vård. Andra nekas vård direkt, trots att de har remiss.

– Vi kommer vara tvungna att sätta remisstopp i mars eller april. Det är för många personer som behöver vård, vi kan inte ta emot alla, säger Luis Ramos Ruggiero på Kris- och traumacentrum, som har avtal med Stockholms landsting.

DN har tidigare rapporterat om hur Röda korset och flera kommuner slagit larm om att psykvården för traumatiserade flyktingar funge­rar dåligt. På Kris- och traumacentrum i Stockholm är många patienter flyktingar, men också andra personer med akuta trauman.

– Det kan vara personer som råkat illa ut som barn, utstått grovt våld under många år eller utsatts för övergrepp, säger Luis Ramos Ruggiero

– De söker sig till psykiatrin som ofta saknar resurserna eller kunskapen som krävs för en PTSD-behandling. Därför skickas de till oss, men vi kan inte ta emot alla och skickar tillbaka dem. Det blir en rundgång, där patienter skickas fram och tillbaka.

Enligt Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri, ett samarbete mellan Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset, förekommer PTSD hos en till tre procent av befolkningen.

Det motsvarar alltså mellan drygt 94.000 och 280.000 personer i Sverige.

På elva år har antalet vårdplatser inom den specialiserade psykiatriska vården minskat från 5.218 år 2001 till 4 384 platser år 2012.

Att det är svårt att få specialistvård bekräftas av de andra PTSD-enheter som DN har talat med. I Örebro får patienter vänta mellan 13 och 14 månader på behandling. På väntelistan står närmare 100 personer.

– Antalet patienter har ökat kraftigt de senaste åren, samtidigt som resursfördelningen väl har varit lite optimistisk. Man måste ha klart för sig att det här är en svårbehandlad grupp som ofta har varit med om förfärliga saker. Det kan ta lång tid att bearbeta, säger verksamhetschefen Jan Blomqvist.

På många håll vet man inte vad man ska göra av patienter med svår PTSD. I Göteborg finns det en enhet, men den är enbart riktad mot flyktingar med krigstrauman. Trots det försöker många skicka andra patienter dit.

– Vi har blivit kontaktade av några av de personer som utsattes för övergrepp på fosterhem när de var små. De borde naturligtvis få vård, men här hamnar de mellan stolarna. Det känns verkligen inte bra, säger enhetschef Britt Tallhage.

En del personer som inte får plats i Göteborg söker sig till PTSD-mottagningen i Borås. Men där måste vuxna patienter vänta i två år innan de får behandling.

Socialstyrelsen har tidigare uppmärksammat den dåliga tillgången till psykologisk behandling i Sverige. Myndigheten anser att bristen på specialistvård kan få allvarliga konsekvenser.

– PTSD kan vara ett väldigt svårt tillstånd som måste behandlas. Tvingas man gå med det i flera år kan det innebära stort lidande, säger myndighetens psykiatriska utredare Peter Salmi.

Han säger att grundproblemet är att det råder brist på specialiserade psykologer.

Mer läsning: Hon har inte fått rätt vård – två år efter våldtäkten(länk)

Efter att Sandra blivit våldtagen bedömde hennes läkare att hon behövde specialistvård för sitt trauma. Trots det har hon inte fått det. Traumaenheten som skulle hjälpa henne kan inte ta emot fler patienter.

Det har gått nästan två år sedan våldtäkten. Det har gått i stort sett lika lång tid sedan senast Sandra arbetade. Efter våldtäkten drabbades hon av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Hon lämnade helst aldrig lägenheten det första året. Varje gång hon var tvungen till det var det förknippat med rädsla och obehag. Att sköta ett arbete blev helt omöjligt.

– I början var jag rädd för han som hade våldtagit mig. Men även när den rädslan gått över fanns flyktbeteendet kvar. Jag kunde inte fokusera, letade alltid efter flyktvägar och blev livrädd för minsta ljud. Under de första åtta månaderna sov jag i minutintervaller, med telefonen i handen, säger hon.

Hon hamnade på en akutmottagning för våldtagna kvinnor och fick genom den kontakt med terapeut och läkare. För att hon skulle orka med den första tiden skrev de ut antidepressiva mediciner till henne.

Efter ett års samtalsterapi fick hon en remiss till en av Sveriges få kris- och traumaenheter.

– Då kändes det som ett stort steg framåt, ett sätt att bryta situationen jag var i. När den kom tillbaka med ett avslag gick luften ur mig, säger hon.

Enheten som hon remitterades till satte stopp. De hade fullt och kunde inte ta emot fler. Sandras läkare i primärvården försökte med en ny remiss, men resultatet blev detsamma.

DN har varit i kontakt med traumaenheten som inte uttalar sig om hennes fall, men bekräftar att de varit väldigt överbelastade. Under förra året tvingades de säga nej till ett 50-tal patienter.

– Vi måste säga nej till personer som hade behövt vår hjälp, men det går helt enkelt inte att ta emot fler, säger chefen på mottagningen.

Han säger att andra som hamnat i Sandras situation bara medicineras av primärvården, i stället för att få rätt behandling.

– Det kan vara väldigt effektivt för att hjälpa mot depression i samband med traumat. Men man kommer aldrig åt själva grundproblemet.

För Sandras del ledde avslaget till ökande stress och frustration. Över rättsväsendet som inte lyckades fälla gärningsmannen. Och över sjukvården som inte kunde hjälpa henne.

– Innan avslaget hade jag börjat känna livsglädje igen, eftersom jag såg behandlingen som en väg ur min situation. Nu tappade jag helt hoppet igen. Det kändes som att de inte tog mitt trauma på allvar, att jag inte togs på allvar bara för att jag inte flytt från ett krig.

I dag går hon kvar på samtalsterapi hos akutmottagningen hon först kom till. Kuratorn där har varit ett stort stöd, precis som hennes familj och vänner. Nu känner hon att hon är på väg tillbaka. Än så länge har hon inte kunnat arbeta, men förhoppningen är att hon snart kan börja.

– Det är omöjligt att säga säkert vad skillnaden hade varit om jag fått komma till traumaenheten. Men jag tror att min återhämtning hade gått snabbare. Nu känns det i stället som att jag förlorat ytterligare ett år i onödan.

Skrämmande!

Känns verkligen igen...